Lungödem bland Basset Fauve

 

Vid 2011 års inrapportering av hälsostatus från klubbens uppfödare, inrapporterades det första lungödemet. Lungödem (annat namn är jaktödem) är en mycket allvarlig sjukdom för en jakthund. Vår uppfattning är att vi fram till denna inrapportering har varit förskonade från sjukdomen bland Fauvar i Sverige. Undersökningar vid Statens lantbruksuniversitet, SLU, (Egenvall m.fl., 2001) på drever visade att sjukdomen har en arvbarhet på nästan 0,3 (30%) vilket anses vara mycket.


Vi ber och uppmanar etablerade uppfödare och dig som vill para på din tik (oavsett om du är medlem eller inte) att beakta detta vid val av avelsdjur. Inhämta gärna mer information innan slutlig val av avelsdjur, genom att kontakta klubbens avelskommitté. De har mer information som de kan delge er innan ni/du tar ditt beslut.

 

Utifrån den forskning som finns gör Fauveklubben antagandet att sjukdomen är ärftlig. Fauveklubbens styrelse återkommer med mer information om hur vi i framtiden bättre än nu skall kunna ha en tydligare bild på denna och andra ärftliga sjukdomars omfattning inom rasen i Sverige.

 

Genom våra goda kontakter med Kjell Andersson, SKK:s och Dreverklubbens avelskommitté samt f.d. genetiker vid SLU, har vi fått en artikel av honom som han anser kan öka kunskapen om denna sjukdom.

 

Lungödem kan minskas med avelsåtgärder

(Utdrag ur Svenska dreverklubbens årsbok 2001)

Av Kjell Andersson SKK:s och Sv Dreverklubbens Avelskommitté

 

Projekt lungödem

Jaktödem drabbar i princip bara drivande hundar. Drever är den hundras som rapporteras oftast i Sverige. Om det skulle kunna visas att jaktödem är ärftligt, så innebär det möjligheter att med avelsåtgärder få ner frekvensen av denna sjukdom i rasen. Därför har en studie genomförts och håller på att publiceras för att kartlägga om det kan visas att föräldradjur som själva har haft jaktödem skulle ge upphov till avkomma med större benägenhet att utveckla jaktödem än avkomma från föräldrar utan jaktödem (Egenvall m fl., 2001)*.

Studien utformades som en enkätstudie som skickades ut i brev. Först intervjuades ägarna till föräldradjuren. Sedan skickades samma enkät till en utvald del av dess avkomma, både från gruppen som har en förälder med misstänkt lungödem och där båda föräldrarna är fria enligt ägarna. Enkäten konstruerades så att även andra faktorer som påverkar uppkomsten av jaktödem kan utvärderas. För att säkerställa tillräcklig och korrekt information från hundägarna garanterades att all inlämnad information att endast skulle behandlas av den vetenskapliga projektgruppen och under­sökningen skulle publiceras utan att enskilda hundar eller ägare kan identifieras. Det är två årgångar av drevrar som har undersökts, valpar födda 1992 och 1994 och deras föräldrar.

 

Resultat

Svarsfrekvensen var ca 54 procent för föräldrarna och 64 procent för avkomman. Så långt som vi kan bedöma har man svarat så ärligt som man kan men vissa otydliga svar har gallrats bort efter bedömning av Agneta Egenvall. Ägarna har konstaterat eller misstänkt lungödem hos ca 9 procent av föräldrarna. I båda årgångarna har frekvensen valpar som fått lungödem varit klart högre efter föräldrar som rapporterats med lungödem än efter fria föräldrar (23 respektive 7 procent). Dock är den senare gruppen med nödvändighet ganska liten 17 av 73 svar.

Det är intressant att konstatera att det finns stora och signifikanta skillnader i frekvensen lungödem mellan könen. Tikarna har haft misttänkta symptom på lungödem i 6,6 procent av svaren medan motsvarande siffra för hanarna var hela 11,8 procent. Detta tål att tänka på när det gäller både hur hundar av de båda könen behandlas men det får också konsekvenser för avelsvärderingen. Ytterligare analyser av hur detta skall hanteras genomförs i skrivande stund.

Det blev ingen skillnad mellan de båda årgångarna 1992 och 1994 för frekvens lungödem i den slutliga bearbetningen vilket i sig är logiskt. För de miljöfaktorer som undersöktes samtidigt kunde liten eller ingen effekt på frekvensen lungödem påvisas. Det var endast om hunden utfodrades eller ej under paus i jakten som hade en liten effekt.

 

Medelhög arvbarhet

Lungödem är ett komplicerat problem och som därför inte heller har en enkel nedärvning med kända eller misstänkta anlagsbärare. Arvbarheten har beräknats till 0,27 eller med ett annat sätt att uttrycka det så kan 27 procent av den totala variationen betraktas som genetisk. Detta är, en för den här typen av egenskaper och på det sätt som den är registrerad, en överraskande hög siffra. Trots det behövs den allra modernaste avelsvärderingstekniken för att komma åt problemet genom urval. Det förutsätter först och främst att vi kan registrera på ett säkert och objektivt sätt. Det sannolikt bästa sättet är att hundägare vars drevrar drabbas fyller i ett enkelt kort med de uppgifter, som vi kommer fram till behövs vid avelsvärderingen och sänder detta till kansliet för registrering i vår kommande databas. Hundägaren kan knappast ha något intresse av att lämna felaktiga uppgifter och borde vara motiverad av att sända in uppgifterna för att han/hon skall slippa problemet i framtiden. Vi gör sedan en central avelsvärdering där vi sannolikt kan plocka bort en del avelsdjur som ger för hög frekvens lungödem.

Det är viktigt att forskningen får en chans att ytterligare studera de bakomliggande mekanismerna som orsakar lungödem. Med den höga arvbarheten som vi fick i studien är det inte osannolikt att det trots allt i det komplex som vi kallar lungödem finns någon gen som har en stor fysiologisk effekt. Vi har tidigare funnit ett par sådana gener på svin. En som har liknande effekt, men eftersom man inte jagar med grisar har problemet kommit vid andra typer av stress, t ex slagsmål och transporter. Det kan inte heller uteslutas att det finns samband mellan lungödem och det urval som vi gör på exteriör och jaktegenskaper. Detta kan vi studera när vi har byggt upp en någorlunda stor bas med registreringar. Detta kräver dock att alla ställer upp och ärligt rapporterar och inte skaffar undan problemet och håller tyst.

 

Vad kan vi då omedelbart rekommendera för åtgärder ur avelssynpunkt?

 

  • Använd inte en misstänkt lungödemhund i avel.
  • Hundägaren bör rapportera att hunden har drabbats av misstänkt lungödem till uppfödaren och/eller hanhundsägare så att de snabbt kan få en samlad information för sitt eget och andras ställnings­tagande till fortsatt avel med tanke på den relativt höga arvbarheten.
  • Hundägaren fyller också i ett enkelt kort som sänds till kansliet som underlag för central avelsvärdering (se ovan). Dreverklubbens avelsrådgivare och på sikt även de lokala avelskontaktmännen skall också ha tillgång till dessa uppgifter.
  • Generellt, undvik inavelsökning över ca 0,5 procent per generation och gå absolut ej över 1 procent (2,5 respektive 5 procent i stamtavlan). Om vi lyckas med detta mål borde den genomsnittliga inavelsökningen stanna på ca 0,25 procent per generation och motsvara en effektiv populationsstorlek på 200 djur. Det är också viktigt att undvika matadoravel och i övrigt följa avelskommitténs råd.

* Egenvall, A., Swenson, L. and Andersson, K. 2001. Pulmonary oedema in Swedish hunting dogs; inheritance and determinants (preliminär titel). Institutionen för kirurgi och medicin, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. Manuskript.

 

Har du frågor kopplat till hälsa eller ovanstående information är du välkommen att kontakta Avelskommittén - Klicka här!